Louise Andersson
Louise Andersson

God eftermiddag allesammans!

Mitt namn är Louise Andersson, och jag studerar just nu vid samhällsprogrammet här på Ystad Gymnasium i två veckor till för att sedan ta studenten.

Just att vara student; det är väl en härlig tid, eller vad säger ni? Tre år omringad av sina bästa vänner, trevliga lärare, timvis av studier och en massa skratt och minnen. Men som allt annat så har även gymnasietiden ett slut och efter dessa helt fantastiska år, med väldigt blandade känslor av allt från optimism till ångest, är det dags även för mig att bege mig ut i vuxenlivet och den sköna skrämmande okända värld som väntar utanför Österports portar.

Här där jag går är delvis samma plats som ni tillbringade era gymnasieår. Exempelvis gissar jag på att aulan som ni nu sitter i ser ungefär likadan ut som då ni själv satt här och lyssnade på rektorn eller skrev prov. Men det finns även en nyare tillbyggd del av skolan, som ni kanske inte känner igen.

Det är dock inte enbart skolbyggnaden i sig som är annorlunda. Hela skolsystemet är under förändring och i vårt allt mer digitaliserade samhälle tillämpas tekniken numera i princip i all undervisning. Att läsa ur böcker, eller ens använda läroböcker, är överlag väldigt sällsynt och istället för att gå till biblioteket och leta efter passande böcker slås allt upp på Google. Snabbt och effektivt i många avseenden, men kanske inte alltid det bästa, eller den mest pålitliga källan. De allra flesta av oss har väl en förmåga att bli något för bekväma och bara ta det första bästa.

Jag minns exempelvis när vi först fick våra egna datorer i tvåan och min klasskamrat tyckte det var så underbart för nu behövde han ju inte tänka så mycket själv! Allt finns ju på internet! Så när han skulle lämna in ett arbete i engelska så googlade han titeln, tog första bästa källan, kopierade texten och skickade in. Om man säger som så: Han gjorde två stora missar. För det första åkte han fast för plagiat, eftersom det är otillåtet att kopiera någon annans text. För det andra så var det en film han skulle recensera, men det han skickat in var en recension på en bok med samma titel. Ganska korkat gjort, men man lär sig ju trots allt av sina misstag.

Tekniken används självklart vid mer än informationssökande. Inlämningsuppgifter och prov sker även det på datorn, förutom matteprov då för det skriver vi faktiskt fortfarande för hand. För övrigt använder mer eller mindre alla lärare numera DigiExam, och andra försöker fortfarande vänja sig vid digitaliseringen. Skrivkramp och blyerts på fingrarna är nu alltså ett minne blott, och att sudda stora stycken eller ändra mitt i texten är en bagatell! I utbyte hälsar vi trötta handleder, huvudvärk och torra ögon välkomna.

Vad gäller prov kan konstateras att de, förutom att digitaliseras, blivit färre. Istället har Skolverket och lärarkåren gått in för inlämningsuppgifter, vilket är både bra och dåligt. Samtidigt som skrivuppgifterna ger en möjlighet att visa alla de kunskaper man kanske inte hade fått visa på ett prov, så skrivs uppsatser med hjälp av internet och därmed är man kanske inte jättenoga med att faktiskt lära sig allt man skriver. Fast samtidigt; att råplugga inför morgondagens prov för att sedan inte komma ihåg minsta lilla bara dagar senare är knappast bättre.

Inte heller får vi längre hemläxor som vi sedan förhörs på. Detta är ytterst ovanligt och händer möjligtvis i språkundervisningen. Överlag ligger det numera på individens eget samvete och ansvar att lära sig kursens innehåll.

Just detta egna ansvar och den frihet vi tilldelas har även det sina för- och nackdelar. Friheten eleverna ges är även att själva ”skräddarsy” sin studieplan och inför såväl tvåan som trean finns ett hav av möjliga kurser att läsa, och då inte enbart språk. Det erbjuds numera allt från massage och språk till extra matte om man nu känner för att vässa sina mattekunskaper.

Med denna valfrihet kommer dock ansvar och ångest. När jag själv skulle välja fick jag sådan beslutsångest att jag gick ner och bönade och bad om att få välja en extrakurs, så att jag bara behövde välja bort tre av de fem jag allra helst ville läsa. Sedan fick jag lotta vilka som skulle bort, men jag fick i alla fall både min extramatte och högsta kursen i tyska.

Och i min tyskgrupp är vi, på tal om språk, hela två elever, vilket är ganska märkvärdigt i vår globaliserade värld. Man har under sina år hört om B-språk och C-språk och så vidare i skolan. Men idag, i vårt internationella samhälle, läser vi bara ett språk utöver svenska och engelska. I trean är dock all språkundervisning förutom svenska frivillig! Och trots denna stora skola finns inte längre humanistiska programmet, eftersom så få är intresserade av just språk, vilket är väldigt synd. Det skulle ju kunna tänkas vara en följd just av att det finns så mycket annat att välja på – eller att engelskan numera ”räcker” i princip överallt.

Precis som engelskan räcker överallt, räcker det även att tilltala sina lärare med deras förnamn. Relationen mellan lärare och elev har nämligen också förändrats markant. Inte alltför sällan finner man sig själv sittandes i lärarrummet för att dra en rolig historia eller berätta vad som hänt i helgen eller bara diskutera något.

Och att som elev skämta med lärare eller vice versa är mer regel än undantag. Jag minns exempelvis då min tysklärare hade rättat en text jag skrivit några kvällar tidigare. Då vi följande lektion gick igenom den sade hon något irriterat: ”Men Louise, har du inte läst igenom texten? Aja baja” och pekade på ett uppenbart slarvfel. ”Ojoj”, sa jag och rättade till felet. Och sen fortsatte rättningen och vi kom till ett annat ”fel” (som egentligen var rätt) och jag fick den stora äran att tillrättavisa läraren och sade: ”Men hallå, har du inte läst igenom rättningen? Aja baja”, och den tidigare irritationen byttes ut mot skratt.

Jag skulle utan problem kunna stå här och tala i evigheter om dagens gymnasieskola och alla roliga minnen den bringat mig, men nu när jag tänker på denna tid slår det mig att jag inte alls är säker på att jag vill lämna denna trygga men stressfyllda atmosfär som varit mitt liv under tre år nu. För vem vill lämna något man håller så kärt? Gymnasiet har varit oerhört lärorikt, utvecklande och framförallt extremt roligt. Men som en av mina mycket kloka lärare sade till mig i förra veckan: ”Det som gör en bra period just bra är att den har en början och ett slut”. Så nu är det min tur att avsluta detta kapitel och vända blad utan en aning om vad framtiden håller i beredskap för mig. Kanske kommer jag om 50 år att sitta där ni sitter nu och ta del av en helt annan gymnasievärld än den jag fått uppleva under min tid. Det återstår att se. Men det bästa sättet att förutsäga framtiden är trots allt att själv skapa den, och det är precis vad jag och övriga studenter nu ska göra.

Tack.

Louise Andersson SA13A i maj 2016

Stäng meny